Köp streaming i Innebandyappen!

Klicka här

Gå Svensk Innebandys Fifty/fifty-utbildning

Klicka här

Kristina Landgren Carestam invald i innebandyns Hall of Fame

Hon blev barriärbrytaren inom Svensk Innebandy som den första kvinnliga förbundskaptenen för Sveriges herrlandslag. Kristina Landgren Carestam har vunnit VM-guld som tränare för både dam- och herrlandslaget och är en av Sveriges mest rutinerade innebandytränare. Nu har hon blivit invald i Svensk Innebandys Hall of Fame. 
– Det är få förunnat. Jag är glad över att bli invald och känner stolthet. Att bli uppmärksammad, att folk tycker man har gjort avtryck, det är stort, säger Kristina Landgren Carestam om att väljas in.

Vägen till innebandyn började tack vare multisportandet och framför allt var det friidrotten och vänskap som gjorde att en av Svensk Innebandys största profiler hamnade i hallen.

– Det var genom min kompis inom friidrotten, Anna Larsson som frågade om jag inte skulle hänga med och spela med Björndammens IBK där hon spelade. Jag tänkte att det var kul i skolan men hade aldrig testat på organiserad nivå, berättar Kristina Landgren Carestam och fortsätter:

– Så jag hängde med för att träna där som 16-åring och jag fastnade direkt. Det var fart och fläkt och sen hade jag kanske en viss fallenhet då jag var rightare. Jag fortsatte lite grann med hästsporten, fotboll och friidrott men det här med innebandyn var något annat. Man var delaktig i spelet på ett annat sätt än i fotboll till exempel där jag var libero.

Men den egna spelarkarriären skulle inte bli lika lång som tränarkarriären. Redan vid 23 års ålder byttes klubban mot taktiktavlan och starten i båset var ett faktum.

– Ja, vad ska säga. Jag tyckte inte mina tränare alltid var så bra samtidigt som jag insåg att jag inte skulle bli så bra som spelare. Jag var den gnälliga spelaren som ifrågasatte mycket, säger Kristina Landgren som snabbt fick en annan uppfattning om tränarlivet:

– Det var kanske inte så lätt som jag trodde som 23-åring men redan där hade intresset tänds för att få ihop människor och att få alla att sträva åt samma håll. Det där andra perspektivet som jag gnällt från fick jag nu se från andra hållet. Den där svårigheten att få ihop alla individer och helheten. Men det var också det som blev min starka sida, att få ihop lag och trupper.

Tränarkarriären gick sedan till Högdalens AIS där de första SM-titlarna plockades och efter det gjordes en ett antal lyckad säsong i AIK som assisterande tränare i herrlaget. Redan där bröts några barriärer men om det var några höjda ögonbryn redan under tiden i Stockholm var det ingenting mot det som väntade i Göteborg. Kristina Landgren Carestam flyttade hem till västkusten och blev huvudtränare för Pixbo Wallenstams herrlag, något som skapade förvåning i Sveriges västmedia.

– Jag var inte riktigt förberedd på det medieuppbåd som blev då och det var ju en hel del rubriker som var märkliga under säsongen när vi förlorade någon match. Till exempel kunde det stå, “Landgrens pojkar ser snälla ut”, om vi förlorat en match och så vidare, berättar tränarikonen och konstaterar:

– Tack och lov var det inga sociala medier på den tiden för då hade det nog skrivits ännu mer konstigt. 

Men även om pressuppbådet i Göteborg varit stort skulle den absolut största utmaningen rent mediamässigt komma några år senare.

Mitt i 2000-talets första decennium hade Kristina Landgren Carestam precis fyllt på mertilistan som nybliven världsmästare med damlandslaget och fick förfrågan om att bli förbundskapten för herrlandslaget från 2004. Två år före hemma-VM 2006.

– Målet var att vinna och inget annat. Jag ville inte komma tvåa eller sexa utan jag tog alltid uppdrag med tydliga mål. Därför blev inte mitt fokus “oj jag är tjej” förrän omgivningen och media fokuserade på det, men oj vad mycket det blev då, säger Kristina Landgren och fortsätter:

– Det var Lasse Granqvist som skolade mig och han sa att all publicitet är bra publicitet. Jag försökte ställa upp på så mycket som möjlig. Tyvärr fick man höra att man tog lite för mycket plats och att man inte var kompetent nog att leda ett herrlag. Samtidigt blev jag likgiltig. Det som skrivs det skrivs och jag kan bara påverka det jag kan påverka. Jag minns att det frågades om hur det var att vara kvinna och träna herrar. Då svarade jag ofta att jag skulle återkomma när jag testat som man så jag kan jämföra.

Herrlandslaget med förbundskaptenerna Kristina Landgren Carestam och Ulf Hallstensson i spetsen vann till sist VM 2006 på hemmaplan efter en gastkramande final – något du kan höra mer om här. Men trots en rad fina finalminnen är det inte lätt för tränarikonen att välja ut det bästa minnet under sin karriären.

– Det är svårt att bara välja ett. Jag måste nog säga att det bästa har varit kontrasterna. Kontrasten mellan bragden i Bern och fiaskot i Singapore, säger Landgren Carestam och utvecklar:

– Alla erfarenheter och kontraster är viktiga och inget jag skulle vilja vara utan. Sen att gå in i organisationslivet och bygga den sportsliga delen i Pixbo Wallenstam och sätta Valberedningsarbetet på kartan som jag gjort inom Svensk innebandy har också varit otroligt viktigt för mig. 

Du har blivit en pionjär inom innebandyn och idrotten utan att det känns som att du själv riktigt sökt den rollen, hur ser du på det?

– Jag har ifrågasatt saker när det kommit men inte sökt upp det känner jag. Jag har kunnat vara med och påverkat och förändrat en struktur  genom att vilja ha en förklaring till varför vi gör saker och ting. Sen har jag givetvis haft bra folk runt mig också som sagt att jag kan och ska lita på min egen förmåga, säger Kristina och utvecklar:

– Jag tar gärna den rollen som det blivit men syftet för mig har också varit att visa upp för andra att om du har drivet, viljan och engagemanget, har du det så kan du komma jäkligt långt. Har du det så är det inte något kön som ska vara i vägen.

Vad är du mest stolt över genom karriären?

– Att jag vågat göra det jag trott på och att jag varit nyfiken på att lära mig nya saker. Folk har tyckt annat, jag har lyssnat på människor och tagit råd från andra men jag har alltid litat på min magkänsla och förmåga. Sen tycker jag att ganska tidigt lärde jag mig att skilja på sak och person i hur jag hanterade kritik. Innebandyn engagerar och det innebär att människor har olika syn på saker och ger kritik på lite olika sätt och det är en press som jag tycker att jag har klarat av.

short_text    Publicerat av Martin Almroth 2022-06-03, kl 12:44