Information gällande Coronaviruset

Läs mer här.

Jan-Erik Vaara invald i Hall of Fame

Han är stjärnbacken som gjorde landslagsdebut som Sveriges yngsta landslagsdebutant. Han var med och spelade Sveriges första landskamp och var med i historiens första innebandy-VM. Som om inte en spelarkarriär räckte så är han även Sveriges mest framgångsrika förbundskapten genom tiderna och allt som allt har han vunnit sju VM-guld och fyra SM-guld under sin karriär som aktiv spelare och ledare. Nu är Jan-Erik Vaara invald i Svensk Innebandys Hall of Fame. 
 
Det är ett slags kvitto på en ganska lång karriär som spelare och ledare inom innebandyn, det är en trevlig utnämning och jag är stolt att få tillhöra den skaran, säger Vaara.

Jan-Erik Vaaras innebandykarriär började i det lilla området Lockerud i Mariestad där han och några kompisar spelade korpeninnebandy med ett tre mot tre-upplägg i en gymnastiksal. Men drömmen skulle bli större än så. När det första svenska mästerskapet i innebandy spelades i Mariestads anrika Vadsbohallen var kompisgänget som spelade korpen på plats och såg finalen.

Efter finalen var de fast beslutna om att de skulle starta upp en förening. De startade då innebandyklubben Lockerudgården, som den hette på den tiden, och började organisera sig och spela mer seriöst på stor plan. Dock var de inte så många i laget och spelarna roterade runt mellan positionerna.

 – Jag spelade lite allt möjligt på den tiden. Vi var inte så många i truppen, knappt 15 spelare, så vi roterade mycket och jag spelade alltifrån center, back och forward. Men på slutet eller de sista åren blev jag en mer fast back, säger Vaara. 

Kanske var det ändå ett vinnande koncept, då laget senare skulle plocka hem flera titlar.

– Det var en otrolig period, som jag inte återupplevt sedan dess. Det handlar om sättet vi blev framgångsrika på, med de förutsättningarna vi hade, säger han och fortsätter:  

– Vi var ett extremt tight kompisgäng med väldigt höga vinnarambitioner och väldigt hög vinnarinstinkt där framgång var det viktigaste av allt. Och då menar jag vinster och att få stå högst upp på pallen, det var något som genomsyrade hela laget. Vi var en brokig skara spelare med några riktigt vassa spetsar som kryddade upp laget. Hela perioden med Lockerud var en unik period i mitt liv, säger Vaara. 

Trots en otrolig framgång med Lockerud där Vaara bland annat vann fyra SM-guld så beslutade han att flytta till Värmland 1992 för att studera, och hade då planer på att sluta med innebandyn.

– Ja, efter perioden i Lockerud, med bland annat de tre sista åren 1990, 1991 och 1992 där det var framgångar och SM-guld alla tre åren och jag samtidigt var ordförande i föreningen, var det oerhört slitsamt. Jag hade börjat fundera på någon form av utbildning, säger han och fortsätter: 

– Jag hade i princip bestämt mig för att lägga klubban på hyllan och flytta för att börja studera. Det var något som uppmärksammades i Värmland och Hammarö hörde då av sig, så jag började spela där. Jag spelade där ett par år och fick tillbaka gnistan och hade mer energi och fortsatte sedan i NB-87 för att sedan avsluta karriären i Karlstad.

Vaara var även med i svenska landslaget och är än i dag den yngsta spelaren att göra landslagsdebut: 17 år och sju månader.

– Det tycker jag är riktigt trevligt och fantastiskt roligt. Sedan ska ju alla vara medvetna om att antalet licensierade spelare 1985 var färre och konkurrensen var inte brutal, men jag kom med till första landskampen det året. Det var en intressant period, vi var tio utespelare och två målvakter som blev kallade till det första landslagslägret och jag minns att redan efter första träningen stukade en av spelarna foten och då hade vi nio utespelare att träna med, säger han.

1996 spelade Vaara det första världsmästerskapet i innebandy, på hemmaplan i Sverige, och han tycker att det är fascinerande hur innebandyn utvecklats på den internationella scenen. Vaara nämner att schweizarna ville spela kleinfelt, det vill säga på småplan med en målvakt som hade klubba och stor målbur, där det senare blev som det ser ut idag. Han nämner också den explosion som pågick under flera år av ökningen av föreningar och licensierade spelare.

– Man ska komma ihåg att vi hade en fullsatt Vadsbohallen 1992, vilket betyder ungefär 500-600 personer som bevittnade SM-finalen. För att 4 år senare, 1996, spela en VM-final i Globen inför 15 000 personer. Publiktillströmningen till både landskamper och slutspelsmatcher ökade dramatiskt under de åren, säger han och fortsätter:

– Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var en dum idé att boka Globen för ett VM och jag minns att sportjournalisten Lasse Granqvist satt i Stockholms Innebandyförbund under den tiden. Han var på ett landslagsläger och berättade då att de bokat Globen för det här evenemanget. Jag tyckte direkt att det var en dålig idé och när han berättade att 6000 biljetter hade sålts så tänkte jag “aja, då kommer det bli ganska tomt då!”.

Vid nästa landslagsläger berättade Granqvist att 9000 biljetter hade sålts och då började det se lite hoppfullt ut för Vaara. När VM-finalen sedan närmade sig förstod han att det skulle bli fullsatt.

– Det är en overklig känsla för mig som varit med sedan innebandyn startade, säger han.

Efter en gedigen spelarkarriär där Vaara var med och tonsatte sporten fortsatte han sedan som tränare i Karlstads damlag för att sedan bli tränare för damlandslaget 2005.

– Jag hade tänkt att varva ner efter de två säsongerna som tränare i Karlstad, men under den perioden blev det en turbulent tid för elittränarkollektivet i högsta serien på damsidan. Många tränare i elitserien fick antingen gå av olika anledningar eller slutade på grund av utmattning då de inte orkade mer, då förutsättningarna på den tiden var extremt dåliga. I samma veva gick Kristina Landgren Carestam över till herrsidan i landslaget och då dök det upp en lucka i damlandslagets ledarstab, säger han och fortsätter:

– Helén Wiklund Wårell, som var överledare i damlandslaget, kontaktade då mig och frågade om jag skulle kunna tänka mig att ta uppdraget, vilket jag tackade ja till, då jag ville bidra och och göra Sveriges damlandslag världsledande, säger Vaara och fortsätter:

– De tog brons 2005 och jag tyckte att landslaget inte var så framgångsrikt som det skulle kunna vara med tanke på den spelarkapacitet och den mängden av duktiga spelare som fanns i Sverige. Jag kände därför ett kall och tog mig an uppdraget, säger Vaara.

Efter flera säsonger med damlandslaget och tre VM-guld fick Vaara frågan att sedan ta över herrlandslaget, något som han också menar att han kände ett kall till.  Han ville även på herrsidan bidra med någonting för att herrlandslaget skulle bli minst lika framgångsrikt som damlandslaget hade varit den senaste tiden. Vaara var tränare för herrlandslaget 2011–2017 och tog två VM-guld.

Vaara är fortfarande 2020 aktiv inom innebandyvärlden och sitter med i Värmlands Innebandyförbunds styrelse och har gjort det de senaste åren. Nu är han invald i Svensk Innebandys Hall of Fame.

– Det här med Hall of Fame är en fantastisk grej, framför allt att man utnämner personer som har haft så stor betydelse för innebandyns uppväxt. Det finns ju en hel del namn med i Hall of Fame idag och jag är stolt över att nu få tillhöra den grupp av tonsättare till sporten. Jag tänker bland annat på Svenska Innebandyförbundet som bland annat Crister Gustafsson, Stefan Kratz och András Czitrom startade upp.

Men även fabrikanterna som jobbade med materialet och tog fram det är viktiga, och naturligtvis spelare som man spelat med och mot. Det är hedrande att tillhöra den betydelsefulla skaran människor som varit viktiga för innebandyns framväxt.

 

Fakta, Jan Erik Vaara
Född: 28 februari 1968 
Moderklubb: IBK Lockerud
Klubbar: IBK Lockerud, Stockholms IBK, Hammarö IBK, IBF NB 87, IFK Helsingfors, Karlstad IBF
SM-guld: 4 (1987, 1990, 1991 och 1992)
SM-silver: 1 (1996)
SM-brons:1 (1997)
VM-guld: 2 (1996, 1998)
EM-guld 1 (1994)
EM-silver 1 (1995)
Landskamper: 62
Landslagspoäng: 43 (25+18) 
All Star team i VM: 1 (1998)

Meriter som tränare:
VM-guld: 5 (2007, 2009, 2011, 2012, 2014)
VM-silver: 1 (2016)

Se nostalgifilmen som gjordes när Vaara avslutade sin karriär som tränare.

Foto: De två bilderna till vänster i toppbilden är tagna av Stefan Svensson.

short_text    Skrivet av Veronica Köhler 4 veckor sedan